Strålning hart tillräckligt med energi för att tränga in och modifiera material (gul). Det kan vara från frigörande av laddning till att flytta på atomer i materialet.
En partikel som kolliderar med ett material kommer att bromsas upp i materialet eller reflekteras. Vad som händer beror på partikelns massa, dess energi samt materialets egenskaper. Strålningspartiklar kan gå djupt in i material och stanna eller gå rakt igenom materialet nästan opåverkad. Strålningspartiklar kan vara av flera olika typer: fotoner, elektroner, joner och neutrala partiklar. I rymden finns det mycket lite högenergetiska neutrala partiklar vilket är den strålning som kan göra störst skada. Fotoner är de som lättast kan bli stoppade av material (även elektroner stoppas lätt). Joner är det svårare att skydda sig mot och tunga högenergetiskajoner går rakt igenom satelliten. Eftersom sekundära partiklar (såsom elektroner och fotoner) kan bildas vid växelverkan med material så kan man skapa mer strålning om man försöker skydda sig mot tunga joner.
Det finns flera olika sätt som strålningspartiklarna kan skada material och därmed satelliter. Strålning kan flytta på atomer i materialet och förändra matrialegenskaperna. Strålning kan också göra att vid en kollision med en molekyl i materialet delas molekylen på sig och de två nya molekylerna kan vara reagera med materialet. Strålningen tappar energi i materialet genom att bromsas upp, den energin som strålningspartikeln förlorar kan gå till att slå loss elektroner från atomerna i materialet, skapa elektron-hål-par. Strålningseffekterna kan delas upp i två delar, direkta effekter och ackumelerade effekter. Direkta effekter är ofta associerade med elektron-hål-par produktion i material och ackumelerade effekter med förändringen av materialegenskaperna. Olika mängder strålning gör olika skada, aluminium behöver strålningsdoser motsvarande en atombomb för att förändra materialegenskaperna, medans för känsliga material såsom kisel kan en högenergetisk tung jon räcka föratt påverka en satellit.