Strålningsbälterna räcker ända ut till GEO satelliter.
Van Allen-bälterna, eller strålningsbälterna upptäcktes när den första amerikanska satelliten, Explorer, skickades upp. I området från jorden ca 2 jordradier ut och till GEO (6.7 jordradier ut) finns det infångade högenergetiska (>1 MeV) partiklar, sk. strålningspartiklar. I dessa banor (för dessa energier) är partiklarna infångade och har mycket svårt att ta sig därifrån. Detta gör att strålning från t.ex. interstellära rymden som blir infångade i dessa banor kan fylla detta område med signifikanta mängder av partiklar efter som det knappt finns några förluster. Orsaken till intresset för dessa partiklar är framförallt att strålning påverkar människan och dess aktiviteter. För de dynamiska processerna i magnetosfären är strålningsbälterna ganska statiska i sin natur, det händer inte mycket mellan två dagar. Yttre strålningsbältet är mer aktivt och kan växa och långsamt försvinna, men tidskonstanterna för dessa processer är dagar.