UV-ljus bryter ner syremolekyler till atomärt syre.
Atmosfärens sammansättning skiljer sig på olika höjder. Detta medför att partiklar som är ovanliga eller inte finns vid markytan kan finnas högre upp i atmosfären. Dessa partiklar kan vara kemiskt reaktiva med material som fungerar på jordytan. En av de vanligaste problemen är med syre. Vid jordytan är syret en molekyl (O2). Vid UV-bestrålning bryts bindningen ner mellan atomerna. När detta händer på låg höjd kolliderar snart syreatomer och återigen bildas en molekyl. På hög höjd finns det få atomer och mycket UV strålar, därför finns en hög koncentration av atomärt syre (AO), framförallt under 650 km höjd. AO är mycket reaktivt med vissa material. Detta gör att ytor som framförallt ligger i rörelseriktningen på satelliten kommer att reagera med AO. Exempel: För en satellit på 200 km höjd eroderas materialet kapton ungefär 0.4 mm per år p.g.a. AO reaktion med ytorna i rörelseriktningen. För satelliter på låg höjd och med lång livslängd är detta ett problem, t ex för den nya rymdstationen (International Space Station). Även andra material är påverkade av AO, t.ex. silver och aluminium oxideras, dessa två material finns oftast bl.a. kontaktytorna mellan solceller på en satellit. Ersättningsmaterial för dessa AO-känsliga material har oftast ett annat fel, de kan ge upphov till ett ljussken (troligtvis p.g.a. AO-miljön). Detta ljussken som uppstår på låg höjd kallas satellitglöd.