Satelliter i LEO och GEO är utsatta för olika miljöer. Plasmats karakteristiska längd i LEO är under 1 meter medan i GEO över 50 meter.
Satelliter finns framförallt i låghöjdsbanor (LEO), lägre än 1000 km, och i geostationära banor (GEO), 6.7 jordradier ut. Oftast undviker man banorna mellan 2000 km och GEO p.g.a. strålningsbältena (GPS satelliterna ligger i detta område). I LEO och GEO är miljön mycket olika. Beroende på plasmadensitet och magnetfältsstyrka så skärmar plasmat av en laddningsansamling på ett avstånd som kallas den karakteristiska plasma längden.
I LEO är storleken på satelliten signifikant och plasmat försöker se till att satelliten får samma potential som omgivningen, plasmats karakteristisk längd är mindre än 1 cm. Plasmat kommer att se satelliten som ett objekt efter som plasmats karakteristiska längd är mindre än satellitens storlek. I LEO rör sig en satellit med en hastighet på ca 7-8 km/s, elektronerna rör sig fortare, ca 200 km/s, och kan hinna ifatt och nå alla ytor. Jonerna i LEO är långsamma ca 1.1 km/s och satelliten blir som en dammsugare, en cycklist i en regnskur, enbart på framsidan av satelliten kommer joner nåt satelliten.
För satelliterna i GEO är plasmadensiteten helt annorlunda. I denna miljö är de stora kommersiella satelliterna i samma dimension (eller mindre) som plasmats karakteristiska längd och satelliten blir som en partikel bland alla andra. Här är det framförallt solljuset som kan skapa större mängder av laddade partiklar igenom fotoemission. Eftersom plasma densiteten är låg, påverkas satelliten inte enbart av laddningarna i plasmat utan även elektronerna som skapas när solen lyser på ytorna. När det blir störda förhållanden i magnetosfären kan injektioner av partiklar till GEO och expansion av plasmasfären medföra att GEO-satelliterna rör sig i högre plasmadensiteter och miljön börjar likna LEO.