RYMDMILJÖ OCH SATELLITER

[Innehåll] [Bakåt] [Framåt]

Potentialen på en yta

Potentialen på en yta bestäms av strömmar till och från ytan.

Om det är olika mycket laddningar på två ytor uppstår det en potentialskillnad. Strömmar till och från ytorna ändrar potentialen, laddningsskillnaden mellan ytorna. Strömmarna eller laddningarna som kan ändra potentialen kan har olika källor. Energetiskt ljus bryter ner material och frigör elektroner, fotoemission. Lågenergiplasmat (under ca 300 keV) bidrar med elektroner och joner till ytan (kan penetrera några Ångström, 10-10 m, ner). Vid kollisionen med ytan kan partiklarna reflekteras, sk bakåtspridning. Vid kollision på ytan kan elektroner från ytan slås loss till sk sekundära elektroner (<50 eV). Högenergiplasmat kan gå igenom material eller fastna. När högenergipartiklarna bromsas upp av materialet kan nya laddade partiklar skapas, dvs en högenergipartikel kan lämna ett spår av laddningar efter sig i materialet. Till dessa källor kommer sedan strömmar i strukturen och strömmar från satellitens alla system som kan bidra med laddningar i ett yt-material. Hur allt detta ser ut beror på materialegenskaperna och vilken potential ytan har. Ifall ytans potential är negativ kommer den att stöta ifrån alla lågenergielektroner, dvs infallande-, fotoemitterade-, bakåt-spridda- och sekundära elektroner. Ytans potential påverkar aktivt hur omgivningen kommer åt att påverka ytan.


av Laila Andersson, 10.9 1999